Kärlek

Rummet är varmt, mörkt och tyst, för en gångs skull är det helt tyst i huset. Det enda som hörs är andetagen från Han som sover bredvid mig, Han som håller mig uppe och som fångar mig när jag faller.
Han som vet utan att jag behöver säga.
När sorgen blir som svartast och jag nästan får panik av känslan att sorgen kommer kväva mig, så finns Han där med sin varma, trygga famn att krypa in i så länge jag behöver.
Där jag får vara ledsen utan krav att fort bli glad igen.
Han som gör bördan lite lättare att bära och sorgen lite mindre svart...
Jag känner sorgen väl, vi har träffats alltför många gånger förut, jag vet att jag har styrka och mod nog att ta mig igenom den och jag vet att jag tids nog kommer ut på andra sidan, men ändå...jag är så tacksam att när sorgen nu har slagit hårdare än någonsin ha Han vid min sida.

(Och ja jag har helt medvetet använt böjelsen Han istället för honom helt ogenerat och på inkorrekta ställen din lilla språkpolis där )